iimse

Guuuuud. Har suttit och tittat runder på en massa olika bloggar nu. Bland annat några från min klass. Eller nej, min gamla klass rättare sagt. Visst är det sjukt? Om det skulle vara som de tre senaste åren skulle vi ha börjat eller börja skolan nu. Men det är slut. Slut föralltid. Aldrig mer tidiga tåget mot Kristianstad och C4. Aldrig mer kommer jag dra täcket över huvudet en tidig morgon och somna om för att sedan bombaderas med samtal eller sms från några speciella i klassen. Jag vet, till slut slutade vissa, för jag kom ändå inte, kvittade hur mycket man tjatade på mig. Men nu, allt känns bara så himla... konstigt. Fel på något vis? Jag är glad att skolan är slut, men vissa stunder kommer jag aldrig glömma, och alltid sakna. Att alltid känna sig välkommen, alltid älskad, och aldrig glömd. Det är några av de positiva orden jag vill beskriva min gymnasietid med, eller, mina vänner jag träffade under åren fick mig att känna så.

J.M    R.O    A.B    J.L

Idag har vi bråkat, igen. Jag hatar det, det krossar mig lite varje gång. Det är ju inte såhär det ska vara, inte för oss. Det ska vara som innan, då vi började träffas. Roligt, underbart och fantastiskt varje sekund. Du fick mig att må som en prinsessa, och jag var den lyckligaste i hela världen. Vart har vi tagit vägen? Vi som aldrig skulle ta varandra för givet, och alltid uppskatta varandra. Vi skulle aldrig låta vårt förhållande gå på rutin. Men nu är vi där, vid vägskälet vi aldrig skulle komma till. Vad gör vi nu? Jag kan inte längre varken se eller tänka klart. Det tror jag inte att du heller kan. Jag är så stark och på som person. Jag är rädd att köra över dina känslor. Men jag måste väl prioritera mig själv?

If this is real, real real love,
then I'm staying no doubt!

Nu har jag skrivit klart mitt andra CV, och skickat iväg det! Är riktigt nöjd, och hoppas få ett svar! Idag sökte jag ett jobb på Norrängskolan i Hässleholm. En 16 årig pojke med ett handikapp sökte en person som kunde ta hand om han i sitt boende och i skolan. Gud, ett sådant jobb skulle jag kunna döda för att få! Jag har länge velat bli personlig assistent, för det hade passar mig som handen i handsken! Jag hoppas verkligen på svar. Sista ansökningsdagen är i morgon, och man ska börja omgående, så håll tummarna för mig!

Har nyss kollat på resor till Australien. Jag kan bara inte sluta drömma om det! Jag vill så gärna dit! Igår frågade jag T hur han trodde det hade funkat om en av oss var borta så länge. Han visste inte.. Mycket kan förändras på så lång tid sa han. Gud, det skrämde mig verkligen. Han vet att jag vill åka, men jag undrar om han vet HUR jävla gärna jag vill. Jag vill ju inte sluta drömma. Min största rädsla är att förlora T, men jag är också rädd för att bli fast, som jag nämnt 1000 gånger innan, jag vet! Ens partner ska väl stötta och uppmuntra ens drömmar? Jag förstår att han inte vill att jag ska åka. Jag hade ju inte velat att han gjorde det. Men ändå? Det kan ju vara antingen positivt för förhållandet, eller tvärtom. Det är omöjligt att veta innan. Jag önskar att någon kunde ge mig råd, och reda ut oredan i mitt huvud. Kan någon som läser detta ge mig ett tips om hur jag ska göra.
Kilroytravels är en kanon sida, men den får mig bara att vilja ännu mer.

Efter regn kommer solsken, är det inte så man säger? Jag hoppas på en massa solsken framöver, för igår var det som att himmlen öppnade sig för vår del. Det var jobbigt, men jag hoppas på förändring och förbättring framöver.

På kvällen blev det iallafall festival för hela slanten. Stack in vid halv tolv tillsammans med Teddan, Johanna, Martin och Macke. Det var faktiskt roligt. Blev lite alkohol. Det behövde jag, hade inte varit full sedan midsommar, så det var skönt att släppa loss lite. En snubbe kom fram till mig och frågade: -Vill du följa med hem och knulla? Hm, kul att du fråga, men aldrig i livet, typ. Patetiskt att man ska kunna bete sig på det viset. Men, efter festivalen blev det Q bar. Jag och Frida, underbart! Idag har jag mått som jag förtjänat, men det var de värt!

Nu vill jag verkligen tattuera mig! Jag vill så himla gärna!

Jag saknar oss, jag saknar dig. Önskar att allt kunde vara som förr. Vi ska vara lyckliga tillsammans, men hur? Hjälp mig hitta ut ur mörkret, jag vill se solljus, leende och kärlek. Hjälp mig, för jag är fast, fast i en slags ensamhet, och bitterhet. Jag är 19 år, jag ska vara lycklig.

Kom hem för en stund sedan nu, hoppade in i duschen. Det var välförtjänt. Jag och Carro har målat i deras hus. Det var super kul, men när jag var klar hade jag målarfärg på ställen jag knappt visste att jag hade. Jag målade heeela hallen, och Carro gjorde den snyggaste fondväggen någonsin. Tummen upp för oss! Känner mig nöjd med insattsen, men har lite ont i ryggen nu..

Nu ligger jag hemma igen, i sängen, precis som vanligt. Funderar lite. Jag borde säga till om vad jag vet, men fy vad trött jag är på det! Att tala sanning är A och O, vare sig det är jobbigt för stunden. Sanningen kommer alltid fram, när ska folk inse det!?

Jag är sugen på en brakfest!

Har nyss följt Hanni till bilen. Har duckit tee och tagit igen förlorad tid. Har kollat lite på resor också. Vi är likadana, rädda för att bli fast och sedan ångra sig och vara bitter resten av livet. Gud, jag är så splittrad. Jag vill verkligen iväg. Kan se mig själv i ex Australien på en vit sandstrand med brunbränd kropp och ett leende på läpparna. Jag har velat resa iväg så länge jag kan minnas. Men ibland är jag nöjd med livet här i Tyringe. Men, jag är trött på att vänta. Känns som att jag väntar på att något ska hända, men det vet jag att det inte gör! Jag är trött på att Teddy åker iväg varje söndagkväll för att jobba och sedan komma hem, alltid likadant. Jag vill inte fastna och låta mitt liv gå på rutin. Jag vill definitivt inte att vårt förhållande ska gå på rutin, men det är jag rädd att det gör. Mår man bra av att vara ifrån varandra ett tag, för att sedan fortsätta sitt liv tillsammans? Jag är rädd att göra fel. Jag är rädd att såra Teddy genom att vilja åka. Men, jag hade åkt för hans skull också. För jag håller på att bli riktigt bitter, och aldrig nöjd. Känns som att jag gör mer skada här än nytta. Sen andra sekunden vill jag stanna här och köpa hus och hela baletten. Jag är splittrad, den saken är säker.
Jag måste rensa mitt huvud och ta en rejäl funderare.

You know it hurt so bad, just like I know that it would.

Förstår inte alltid vad det är som händer, och varför det egentligen gör det. Men allt måste väl trots det ha en anledning? En anledning som vi kanske varken vill eller kan förstå? Eller så blir det kanske uppenbart först när vi är villiga att förstå och villiga att ändra på det som är fel. Jag har inte lätt för att blunda för saker som jag tycker är fel. Men ibland kanske även jag måste blunda och se lite mellan fingrarna? Jag tror att jag kan framstå som krävande, envis och tjurskallig ibland, men så är inte alltid läget. Jag är verkligen envis, det vet jag. Men absolut inte tjurskallig. Krävande, fine. Men vem är inte det? Jag kräver att bli behandlad väl, det borde väl alla göra? Allt jag gör och säger gör jag för att jag vill ha det så bra som möjligt. Alla är inte på topp alltid, men nu har det gått ett snäpp förlångt. Saker och ting måste ibland ordnas upp, man måste få skrika av sig, och släppa lös agressionerna. Mina agressioner släpper jag ofta ut på fel person, Teddy. Men är det så konstigt? Vi bor ihop, och han ska ju trots allt vara den som älskar mig no matter what!
Det är mycket som ligger begravt under ytan. Och jag är mästare på att samla på mig ilska och frustration, för att sedan skapa ett hej dundrandes fyrverkeri.

Jag ska börja tänka mer positivt, och se glädjen i det jag har, men aldrig sluta drömma om mer.