iimse

Idag idag idag. NUUUU är jag 18 :D

Känns ofattbart. Denna dagen som jag längtat efter så fruktansvärt mycke är bara några timmar iväg. Herregud, hur ska detta gå? Jag, 18. Folk fasar inför det. Nu bestämmer jag helt själv. Haha, Johanna tycker synd om mina föräldrar, men dom är vana. 18 år med mig, bara att bita ihop. Fler kommer det bli, förhoppningsvis. haha.
Jag börjar bli lite orolig inför morgondagen. Ryktet om festen har spritt sig som fan. Bara ingen bråkar. Då jävlar. INGET ska få förstöra min dag i morgon, INGET. Jag avlivar den som gör det. Seriöst...typ. Jag är sketa spänd inför vad jag ska få av alla. Men i morgon, I MORGON. aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.

Nu är det inte längre dagar kvar, nu är det en DAG. oh my god. Jag avlider så mycke jag längtar :) haha.
Fitt multimedia nu, döda mig någon?

Nu är det TVÅÅÅÅÅ dagar tills jag fyller år. GAH, jag längtar bauta mycket. Skulle gärna legat hemma och sovit bort idag och i morgon, bara för att tiden skulle gå fortare, haha. Visserligen är jag hemma idag med. Men kan icke sova bort denna dag, mååååste plugga Historia o skriva klart arbetet. Suck på det. Men men, får väl sätta igång snart känns det som.

Mamma väckte mig vid halv ett typ. Eller först i morse vid sju för att se om jag skulle till skolan, men jag orkade inte. Plus att jag hade fått stressa ihjäl mig då, för att hinna duscha, och det va jag verkligen inte sugen på i morse, nej örk. Sängen va för skön. Iallafall, hon väckte mig vid halv ett, och sa att klänningen jag beställt kostar 1250:-, inte 850:- som jag trodde. Fick värsta chocken. Gah, men som tur är får jag den i födelsedagspresent av familjen. Jag funderar på att köpa ett par skor i morgon, som jag tittat på jätte länge, men inte köpt för att jag tyckt att klackarna är för höga... Men, jag VILL så gärna ha dom. Dom är super fina, verkligen.

Fick värsta chocken när jag läste att Heath Ledger är död innan.
Fy, en sån klump i min mage. Jag va verkligen ett stort fan av honom.
Alltid varit, jag och Frida. Det är så hemskt. Fruktansvärt.

Satt och tänkte för mig själv en stund nyss, hamnade på en annans blogg och läste med stort intresse. Jag blir så faschinerad av vissa. De tycks leva ett väldigt "fancy" liv. Jag funderar, gör dom verkligen det? Egentligen? Elly.er är det bara en fasad? Ett önsketänkande? Jag önskar att jag gjorde det ibland. Slapp skolan, som verkligen inte är så fancy. Var gammal nog att vara ute på vilken klubb som helst, vilken dag i veckan det nu är. Slapp gå upp tidigt på morgonen. Jag önskar att jag kunde göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill, men vem jag vill. Jag önskar att jag hade en egen lägenhet att komma hem till varje dag. En lägenhet som helt speglar mig själv och min personlighet. En lägenhet jag själv inrett, själv valt ut soffa, gardiner, tapeter what ever till. Jag önskar så himla fruktansvärt mycket. Jag önskar mig allt detta NU, direkt. Ibland funderar jag även på det här med kärleken. Om jag skulle vilja ha en pojkvän, egentligen. Trots att jag säger till alla, och mig själv att jag klarar mig bra utan det. Egentligen så gör jag ju det, klarar mig galant utan en pojkvän alltså. Men, innerst inne hade det nog varit ganska trevligt med en man vid min sida om natten. En man som skulle finnas där för mig, och stötta mig, älska mig, och endast mig. För den jag är. Finns det det? Kan det verkligen finnas någon där ute bland alla "skitstövlar" ? Jag tror nästan att det skulle finnas någon som kan älska mig, och någon som jag kan älska och hålla fast vid. Visserligen gillar jag mitt liv som det är nu, för det mesta. Med underbara vänner, underbar familj. Och faktiskt, en kille som verkligen bryr sig om mig. Han skulle kunna vara den rätta. Det skulle han faktiskt. Men vi har provat så många gånger, och alla har i stort sett slutat på samma vis, i total katastrof. Jag är tacksam att jag faktiskt överlevt alla dessa katastrofer, och mår så pass bra som jag faktiskt gör, trots omständigheterna. Jag älskar honom enormt mycket. Verkligen, han är en stor del av mitt liv, och jag vill aldrig förlora honom. Aldrig. Han finns där, och fångar mig när jag faller. Det är jag tacksam för. Men en sak står i vägen, speciellt en sak. Min familj. Dom är trötta på vårt hattande hit och dit. Jag förstår dom. Det är dom som fått se mig nere, krossad, och ledsen. Men, jag önskar ändå att det fanns en chans för oss. Kanske i ett annat liv? En annan gång. På en annan planet, en annan tid, under andra omständigheter. Då skulle det vara du och jag. Men, under tiden får jag försöka att bita ihop, hålla fasaden uppe, och kämpa på. Kämpa som jag alltid får göra när det kommer till denna saken. Att inte älska dig för mycket. Att inte vilja vara med dig varje dag. Att inte släppa allt annat, för att få vara din, ligga i dina armar, om så bara för en sekund. Den lyckligaste sekunden.

Idag är jag hemma och är sjuk. Har fruktansvärt ont i magen, som aldrig förr. VARFÖR? Gah, jag hataaar det. Som fan. Men en sak är positivt, jag sov till 12.40. FRUKTANSVÄRT skönt. Ohyeash. Så, idag funderar jag på att fixa lite med historian, Svensk medeltid, weeeei. NOT. Och plugga inför provet. Jag vill få bra denna gången liksom. Sen kanske träna box, för det är bra att röra på sig när man har ont i magen på det här viset. Och jag orkar verkligen inte ligga hemma hela dagen idag med. GAAAAAH, jag hittade den PERFEKTA klänningen igår, på asos.com. Jag beställde den, och HOPPAAAASSS att den kommer tills på fredag, annars dör jag.

---

Nu säger min kära mor att jag INTE får träna heller. FUCK FUCK FUCK. Jag måste göra något.

Usch, vad dåligt jag måååår. Vaknade i morse, kände att det inte va riktgt hundra med mig. Sen kom jag till skolan, och det blev bara värre o värre. Trots 2 stycken 500 mg alvedon blev det inte bättre. Men, jag kämpade mig igenom textlektionen iallafall, sen åkte jag hem. Kändes inte lönt att gå på idrotten när jag mår såhär. Usch, så värdelöst detta ääär. Så nu sitter jag hemma, i sängen med 2 tända ljus som luktar kaffe, och lyssnar på
Lejonkungen- Snart är det jag som är kung. Det känns iallafall bra, med en glad låt. Jag känner mig inte så glad idag. Jävla surfitta känner jag mig som, som dom säger i Linas kvällsbok.
Pratar med Simon gör jag med. Simon simon simon, som jag umgicks med var dag innan från 7:an-9:an. Jag saknar de gamla tiderna ibland. Tyringe skola, tryggheten, alla gamla vänner, tiden med Filip, ALLT. Nu bara... GAH, det är svårt att förklara. Allt bara.... svävar förbi, det känns inte som att man lever sitt eget liv längre, så jävla B känns det. Visserligen får jag umgås med världens bästa människor varje dag nu. Mulle, Angelica och Rebecka först och främst. Kan inte bli annat än glad av dom.

Jag längtar tills Fredag. Mega mycket. Hoppas hoppas hoppas det blir lyckat.

Sitter hemma i min säng nu. Mulle och Johanna har sovit hos mig till idag. Det va verkligen mysigt att ha er här tjejer. Det behövdes, en myskväll med 2 av världens absolut bästa vänner. Det får vi göra om en dag, snart. Men nu är jag ensam igen, längtar tills Amanda kommer hem. Efter gårdagens bravader, hennes bravader är jag orolig som fan. Hon är min lilla unge, min bästa vän, min allt, utan att tveka kan jag säga att hon är mitt allt. Om något händer henne, vet jag inte vad jag gör. Jag vill ha dig hemma, skydda dig under mina vingar så länge jag bara kan. Men jag  vet att det inte är vad du behöver. Du behöver lära dig av dina misstag, uppleva saker. Jag kan inte lära dig av mina. Eller jo, lite kan jag. Jag kan varna dig. Gör inte mina misstag. Men jag är inte dum. Så sa folk till mig med: Ta det lugnt. Men gjorde/gör jag det? Nej, det gör jag inte. Jag är dålig på att lyssna på andra. Men. även min dommedag kommer. Även jag kommer lära mig någongång. Men, jag önskar dock att Amanda lär sig.
Tim Schröder är en pärla, en ängel som ALLTID ställer upp. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. TACK. Jag visste att jag bara behövde gå in i rummet, att du skulle se hur jag mådde, sen skulle du lösa resten till mg. Tack än en gång.


Nu är det 5 dagar tills min födelsedag. Mitt party.
Känns som att vissa saker håller på att spåra ur lite. Hur ska jag klara av fredagen? Så mycke folk kommer komma. Jag är lite nervös över hur det hela kommer sluta. Vi vet alla, att lite minder än 100 pers + alkohol bara slutar på ett vis= tubbel. Dubbeltrubbel om jag får säga vad jag tror. Men, jag ska försöka hålla folk i "skinnet". När jag tänker efter kommer jag fram till en sak, att det är nog mig själv jag kommer behöva hålla i skinnet allra mest. Men, man fyller bara 18 år en gång. Jag hoppas iallafall på en toppen kväll. Bara jag hittar en klänning, en perfekt klänning.

En av mina vänner är i en jobbig situation nu. Jag önskar det fanns mer jag kunde göra. Jag önskar att jag visste hela sanningen. Det vet jag nämligen att jag inte gör. Det har jag upptäckt nu. Folk har hjälpt mig att upptäcka det. Det känns verkligen jobbigt. Känns som att jag får agera mellanhand på något vis. Den ena säger en sak, gråter och är olycklig, medans den andra bara inte orkar. Herregud, jag känner mig splittrad. Jag försöker vara klok, hjälpa till så gott jag kan, och vara en bra vän. Men det är inte lätt. Det är inte lätt att veta vad man ska göra, vad man ska säga, hur man ska reagera, eller hur man ska vara. Jag försöker vara bra. Men det är inte lätt. Verkligen inte. Jag är inte gud, men jag är bra på att  leka honom, eller henne?

Jag är så sjukt jävla trött idag. Känner verkligen inte för att vara i skolan. Usch, TA MIG HEM. Men sen är saken den, att jag kommer inte vara hemma förns typ...9 ikväll. Jag och Tannia ska nämligen träna, IDAG MED!! Jag känner mig sjukt duktig nu asså. Va på spinning igår med. Det gick aningen lättare än första gången, men GOSH vad jobbigt det är. Det skojar man inte om. Så, idag blir det antingen box, simning, styrketräning eller walking, haha. Det beror på om det finns platser på boxen, om simhallen är öppen eller om det är mycket folk på gymmet.
Anyway, jag är stolt över mig själv, mitt nya "liv" som innehåller massor av träning :)


ciao

Helgen 2 veckor innan min födelsedag har nu paserat, och jag är åter tillbaka i skolan, suck. Det är nu ELVA dagar tills jag blir 18, fatta, ELVA DAGAR. Det är typ....ingenting? jag längtar längtar läääängtar. Då ska jag börja kämpa med mitt körkort på allvar, Tror jag. om jag orkar. Sen vill jag flytta hemifrån, väldigt gärna. Jag bråkar mycket med mina föräldrar just nu nämligen. Eller, kanske inte bråkar. Men små tjafs hela tiden, och det tär på kroppen och sinnet. Jag vill bara be dom hålla KÄFT rent ut sagt. Men jag kan inte, för jag är snäll, tro det eller ej. Så, jag ska börja kolla runder lite, se om jag har råd, för det första. Jag tror jag hade klarat det, men det hade nog blivit jobbigt, till att börja med. JAG VILL VERKLIGEN FLYTTA. 11 dagar, 11 dagar, 11 DAGAR !!!!

Det är kanske precis vad jag behöver, det enda jag behöver? Känna mig fri.
Jag kanske inte ska fångas, inte just nu?
Jag behöver känna friheten, vart jag än kommer. Jag vill kunna göra massa dumheter nu, massa som jag kommer ångra, men endå kunna skratta åt nu. Detta är kanske bara en tillfällig livsstil för mig, eller så kommer denna vara längre.
En kompis, som tydligen är KÄR i mig, påstod att jag lekte med allas känslor. MEN, jag har varit rak och tydlig från första början: Jag vet inte vad jag vill, då ska jag väl inte bestämma mig för något, som jag sen kanske ångrar?
Jag behöver springa fritt. Känna att jag kan göra något idiotiskt en kväll, och sen göra samma sak kvällen efter. Vara med en kille en kväll, för att sen va med en annan en annan kväll. Bara det är okej för mig. Borde det inte vara så?