iimse

Satt och tänkte för mig själv en stund nyss, hamnade på en annans blogg och läste med stort intresse. Jag blir så faschinerad av vissa. De tycks leva ett väldigt "fancy" liv. Jag funderar, gör dom verkligen det? Egentligen? Elly.er är det bara en fasad? Ett önsketänkande? Jag önskar att jag gjorde det ibland. Slapp skolan, som verkligen inte är så fancy. Var gammal nog att vara ute på vilken klubb som helst, vilken dag i veckan det nu är. Slapp gå upp tidigt på morgonen. Jag önskar att jag kunde göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill, men vem jag vill. Jag önskar att jag hade en egen lägenhet att komma hem till varje dag. En lägenhet som helt speglar mig själv och min personlighet. En lägenhet jag själv inrett, själv valt ut soffa, gardiner, tapeter what ever till. Jag önskar så himla fruktansvärt mycket. Jag önskar mig allt detta NU, direkt. Ibland funderar jag även på det här med kärleken. Om jag skulle vilja ha en pojkvän, egentligen. Trots att jag säger till alla, och mig själv att jag klarar mig bra utan det. Egentligen så gör jag ju det, klarar mig galant utan en pojkvän alltså. Men, innerst inne hade det nog varit ganska trevligt med en man vid min sida om natten. En man som skulle finnas där för mig, och stötta mig, älska mig, och endast mig. För den jag är. Finns det det? Kan det verkligen finnas någon där ute bland alla "skitstövlar" ? Jag tror nästan att det skulle finnas någon som kan älska mig, och någon som jag kan älska och hålla fast vid. Visserligen gillar jag mitt liv som det är nu, för det mesta. Med underbara vänner, underbar familj. Och faktiskt, en kille som verkligen bryr sig om mig. Han skulle kunna vara den rätta. Det skulle han faktiskt. Men vi har provat så många gånger, och alla har i stort sett slutat på samma vis, i total katastrof. Jag är tacksam att jag faktiskt överlevt alla dessa katastrofer, och mår så pass bra som jag faktiskt gör, trots omständigheterna. Jag älskar honom enormt mycket. Verkligen, han är en stor del av mitt liv, och jag vill aldrig förlora honom. Aldrig. Han finns där, och fångar mig när jag faller. Det är jag tacksam för. Men en sak står i vägen, speciellt en sak. Min familj. Dom är trötta på vårt hattande hit och dit. Jag förstår dom. Det är dom som fått se mig nere, krossad, och ledsen. Men, jag önskar ändå att det fanns en chans för oss. Kanske i ett annat liv? En annan gång. På en annan planet, en annan tid, under andra omständigheter. Då skulle det vara du och jag. Men, under tiden får jag försöka att bita ihop, hålla fasaden uppe, och kämpa på. Kämpa som jag alltid får göra när det kommer till denna saken. Att inte älska dig för mycket. Att inte vilja vara med dig varje dag. Att inte släppa allt annat, för att få vara din, ligga i dina armar, om så bara för en sekund. Den lyckligaste sekunden.