5 dagar kvar

Sitter hemma i min säng nu. Mulle och Johanna har sovit hos mig till idag. Det va verkligen mysigt att ha er här tjejer. Det behövdes, en myskväll med 2 av världens absolut bästa vänner. Det får vi göra om en dag, snart. Men nu är jag ensam igen, längtar tills Amanda kommer hem. Efter gårdagens bravader, hennes bravader är jag orolig som fan. Hon är min lilla unge, min bästa vän, min allt, utan att tveka kan jag säga att hon är mitt allt. Om något händer henne, vet jag inte vad jag gör. Jag vill ha dig hemma, skydda dig under mina vingar så länge jag bara kan. Men jag  vet att det inte är vad du behöver. Du behöver lära dig av dina misstag, uppleva saker. Jag kan inte lära dig av mina. Eller jo, lite kan jag. Jag kan varna dig. Gör inte mina misstag. Men jag är inte dum. Så sa folk till mig med: Ta det lugnt. Men gjorde/gör jag det? Nej, det gör jag inte. Jag är dålig på att lyssna på andra. Men. även min dommedag kommer. Även jag kommer lära mig någongång. Men, jag önskar dock att Amanda lär sig.
Tim Schröder är en pärla, en ängel som ALLTID ställer upp. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. TACK. Jag visste att jag bara behövde gå in i rummet, att du skulle se hur jag mådde, sen skulle du lösa resten till mg. Tack än en gång.


Nu är det 5 dagar tills min födelsedag. Mitt party.
Känns som att vissa saker håller på att spåra ur lite. Hur ska jag klara av fredagen? Så mycke folk kommer komma. Jag är lite nervös över hur det hela kommer sluta. Vi vet alla, att lite minder än 100 pers + alkohol bara slutar på ett vis= tubbel. Dubbeltrubbel om jag får säga vad jag tror. Men, jag ska försöka hålla folk i "skinnet". När jag tänker efter kommer jag fram till en sak, att det är nog mig själv jag kommer behöva hålla i skinnet allra mest. Men, man fyller bara 18 år en gång. Jag hoppas iallafall på en toppen kväll. Bara jag hittar en klänning, en perfekt klänning.

En av mina vänner är i en jobbig situation nu. Jag önskar det fanns mer jag kunde göra. Jag önskar att jag visste hela sanningen. Det vet jag nämligen att jag inte gör. Det har jag upptäckt nu. Folk har hjälpt mig att upptäcka det. Det känns verkligen jobbigt. Känns som att jag får agera mellanhand på något vis. Den ena säger en sak, gråter och är olycklig, medans den andra bara inte orkar. Herregud, jag känner mig splittrad. Jag försöker vara klok, hjälpa till så gott jag kan, och vara en bra vän. Men det är inte lätt. Det är inte lätt att veta vad man ska göra, vad man ska säga, hur man ska reagera, eller hur man ska vara. Jag försöker vara bra. Men det är inte lätt. Verkligen inte. Jag är inte gud, men jag är bra på att  leka honom, eller henne?image14

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0