iimse

Jag är inte den som går och tänker varje sekund hela dagarna. När jag väl börjar fundera, vilket oftast blir på kvällen, när jag är ensam, då jäklar funderas det. För bara några månader sedan visste jag varken vad havandeskapsförgiftning, foglossning mm var. Nu känner jag mig nästan som ett proffs. Jag har läst mig till en del av det jag idag vet, men mycke har jag lärt mig genom vänner och familj. Som jag tidigare sagt var jag jätte rädd för att föda innan. Men i takt med att min kunskapsnivå ökat har rädslan försvunnit mer och mer. Det finns självklart saker som skrämmer mig, så som att behöva bli klippt och hur jag kommer må efter förlossningen. Hur kommer det egentligen bli när jag och Teddy inte kommer hem själva, utan med en liten bebis, hur kommer Kenzo reagera, hur kommer jag klara av livet som mamma? Frågorna är självklart många, men det finns ingen som egentligen kan besvara dom. Tiden måste utvisa det.

En sak jag ofta funderar över är hur mitt och Teddys förhållande kommer bli, plus en. Det är vanligt att ett förhållande spricker inom det närmsta året då barnet är fött. Men överlever man det, håller förhållandet med stor sannolikhet! Jag kanske inte riktigt tar det på allvar, själva statistiken, men ändå. Jag kan tänka mig att det mycket väl är så. Man är ju dum om man inte tror att allt kommer förändras. Men, mitt och Teddys förhållande har klarat av många svackor och djupa dalar. Han kom in i den jobbigaste perioden i mitt liv, hittills och förhoppningsvis någonsin. Nyår 08-09 förstörde mycket jag trodde på. Saker jag ALDRIG trodde skulle hända, dom hände. Människan som alltid varit något av det allra värdefullaste i mitt liv förändrades då. Jag kände mig hopplös väldigt ofta, och visste inte riktigt vad jag gjorde. Bara två månader efter dog min morfar. En människa som jag alltid kallat kompis försvann då. Han var inte bara en vanlig morfar, han var så mycke mer för mig, och många andra. Bara någon månad därefter blev jag sviken. Teddy och jag spenderade två nätter i veckan tillsammans, trots att vi bodde tillsammans nästan direkt vi blev tillsammans, hela vårt första år. Vi har överlevt allt tillsammans. Den senaste prövningen har varit att spendera 4 månader tillsammans, varje dag 24/7, utan pengar. Bara så att vi precis klarat oss och kunnat köpa mat. Jag trodde att vi skulle gå under ibland, och det blev lätt småtjafs om det mesta. Men vi har klarat allt tillsammans. Han har lärt mig att tygla mitt humör, även om det fortfarande är rätt häftigt och min stubin är kort. Idag skrattar vi mer än någonsin tillsammans, och varje sekund med honom är jag lycklig. En fin sak han sa till mig häromdagen, som han tänkte på när han städade bilen. Han sa såhär: Det känns bra att veta, att varje dag inte behöver bli perfekt, för vi ska leva tillsammans hela livet, och har många dagar på oss att göra perfekta. En sådan sak får mig att älska honom ännu mer. Han är en fantastisk människa, och har ställt upp på mig när mina vänner vänt mig ryggen. Vi har växt samman, och ibland känns det som att vi känt varandra hela livet. Han är den jag ska bli gammal med, uppfostra barn med, uppleva världen tillsammans med, och vakna upp med resten av mitt liv.

Även om vårt förhållande fick en orättvis start, har vi hela livet på oss att göra det till något underbart ♥