Livets många frågor och svar
Jag fick en plötslig känsla av att vilja skriva. Skriva om allt mellan himmel och jord. Ibland får jag det, och då skriver jag oftast i min skrivbok som bebis ska få när hon blir tillräckligt gammal och förstår vad jag ville få fram när jag satt och skrev till henne, flera år innan det hon läser. När det är något annat jag vill skriva om, brukar jag skriva på ett, två eller tre blad i boken, för att sedan riva ut dom och kasta dom. Allt vill jag inte att hon ska läsa om. Tillexempel om jag och Teddy bråkat, eller något annat jobbigt. Jag vill endast förmedla positiv energi i min lilla bok med tre silverhjärtan på framsidan, och vår första ultraljudsbild några sidor fram i boken. Jag vill att hon ska känna längtan jag kände innan hon kom, och hur jag mådde och vad jag gjorde under tiden hon befann sig inuti min mage. Nu har hon legat där inne så länge, ja gud så länge, att hon gärna fått komma ut idag! Men, jag vet att det inte är särskilt bra med för tidig förlossning, så jag väntar glatt några månader till!
Iallafall, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Ända sedan jag var liten (mindre?) har jag mått väldigt bra att få ut mina känslor, antingen via en penna, eller genom att prata med någon. Om jobbiga och lite pinsamma saker skrev jag, medans jag glatt pratade om andra, roliga och saker jag undrade över. Jag har ju Teddy att prata med nu, men det är inte allt han förstår, och inte allt jag vill prata med honom om heller för den delen. Han har alltid lyssnat och hjälpt mig med saker jag undrat över, men är mer en tyst person som håller saker och ting inom sig..
Den bästa lyssnaren är nog min syster. Henne vet jag att jag alltid kan prata med, vad det än gäller- pinsamt som roligt. Och visst är det underbart, med någon som alltid finns där för att hjälpa? Jag tycker det är fantastiskt. Och jag tror och hoppas att jag är en sådan person för någon eller några. Jag tycker om att känna mig behövd, och uppskattad. Och jag tycker om att kunna hjälpa! Mina råd är kanske inte alltid dom bästa, men dom finns där, och jag delar gärna med mig utav dom, och det vet folk. Jag ska kanske inte kalla mig super erfaren inom alla områden, men jag vet att jag kan en hel del, och har varit med om mycket trots min unga ålder.
Jag minns när jag var i den värsta åldern (enligt mig själv) Typ 14- 15 års åldern. När vännerna betydde allt och förälrarna inte förstod någonting. Då kunde hela min värld rasa samman om jag inte kunde göra mig förstådd, eller om det inte fanns någon i min närhet som kunde ge mig svar på mina en miljon frågor!
Idag har jag inte längre alla dom vännerna kvar. Långt ifrån. Vissa har valt att ta avstånd ifrån mig, och jag har valt att ta avstånd ifrån andra. De allra flesta har jag en klar bild utav, vem som lämnade vem, medans andra fortfarande finns i mina tankar, varför vi idag inte har samma kontakt, eller till och med varför vi inte alls har kontakt. Men, jag antar att det är så med livets alla frågor. Vissa kan man få svar på, andra inte. Det är en sån sak jag måste sluta grunna på, och helt enkelt bara acceptera. För människor växer upp, och växer ifrån varandra. Men på den långa vägen vet jag att jag alltid har några speciella vid min sida, och för det är jag evigt tacksam! ♥
