iimse

Fyfaaaaaan vilken natt jag har haft! Det värsta av allt är att jag fick gå igenom den ensam. Började med lite molande "mensvärk" men övergick till fruktansvärd smärta. Jag satt i fåtöljen i vårat sovrum och grät, jag trodde jag skulle dö. Smärtan kom och gick. Ibland höll den i sig i 5 minuter, ibland 2. Sen va jag lite smärtfri, sen kom den igen. Förvärkar. Då går mina tankar till riktiga värkar. Usch. Alvedonen hjälpte inte ens inatt, som den brukar göra annars. Men nu idag känner jag mig som "vanligt". Har mycket sammandragningar, men inget jag inte står ut med. Det är 12 dagar kvar till beräknad förlossning idag. 12 dagar. Om jag ska må och känna mig såhär varje natt i 12 dagar eller mer kommer jag gå under. Det måste vara både fysiskt och psykist omöjligt.

Fy vad jag känner mig dålig nu. Men jag tror att om jag inte varit helt ensam inatt hade jag inte upplevt det riktigt lika hemskt som jag faktiskt gjorde. Att vara ensam och ha ont är ibland det värsta jag vet, jag känner mig verkligen hjälplös. Och med Teddy i Danmark varje natt blir det ju så. Han måste jobba, och jag får vara hemma.


Igår städade jag klart huset. Så nu är både ovan och nedanvåning skinande rent. Bebis kan komma nu. Jag monterade ihop hennes spjälsäng och bäddade. När jag hade ont inatt satt jag och tittade på den, det gav mig lite styrka. För trots allt så kommer det ju något gott ur det hela. Jag längtar tills det är över nu!