iimse -

Att komma underfund med sig själv

Att komma underfund med något man länge funderat på är en skön känsla. Att inte veta och att vara orolig är en känsla som är mindre delikat. Jag gillar att veta, och vara säker på min sak. Jag gillar att veta vad som händer, och hur saker och ting kommer sluta. Skolan är ett stort frågetecken just nu, speciellt efter det att jag fick hem ett papper i början av veckan med IG varningar. Suck, jag längtar tills det är över, och det är snart. Jag har en underbar studentklänning, och underbara skor. Mössan är pricken över i:et och varje gång jag ser den fylls min mage av förväntansfulla fjärilar, underbart. Det är inte många dagar kvar nu. Jag har denna veckan och nästa kvar av "praktiken" sen återstår maj månad, och början av juni, sen är det slut. SLUT, föralltid. Slut på c4 och vad skolan medför. Tanken får mig att sprudla av lycka. Sista månaden nu, bara till att föröska kämpa på och ta igen vad jag kan.

Nu är jag inne på min tredje jobbvecka. Har fått hoppa in och jobba på Sandys. Jag erkänner att jag gillar att jobba, men nu är jag trött. Sista dagen i morgon, sen är jag ledig en vecka.
Helgen ska jag spendera med min älskling. Han har varit borta sedan i måndags, jobb. Men i morgon kommer han hem, och jag kan knappt bärga mig.
Att vara ifrån Teddy är jobbigt, men ju mer tiden går, desto mer kommer jag underfund med hur mycket han betyder, och vilken stor roll han spelar i mitt liv.
Saker och ting har varit jobbiga på senare tid, men nu vill jag bara att allt ska ordna sig, så att vi kan fortsätta med vårat liv, tilsammans. Jag vill aldrig vara med någon annan än Teddy. Han är mitt allt, min ena halva. Vi ska kämpa för det vi har, och aldrig ge upp. Allt ska bli bra nu. I morgon har vi 5 månader. Tiden bara flyger iväg. Vart har månaderna tagit vägen?


Grattis, idiot.

Är vissa människor födda till lögnare och idioter? Kan man bota det?
Hur mycket kan en människa ta utan att gå under? 1000 frågor men inga svar. Jag har fått nog. Jag är så trött, så jävla KLAR!!! Hur kan en så liten människa orsaka så mycke?
Nu räcker det.

En andra chans.

Tiden går otroligt fort just nu. Om bara några månader tar jag studenten och slipper c4 och Kristianstad föralltid. Jag längtar, obeskrivligt mycket! Sen när jag tänker efter är tanken skrämmande. Skolan är trots allt en trygghet, något man vet att alltid finns där. Hur som helst längtar jag otroligt mycke till den 12 juni nu, STUDENT!

Nu är jag dock i stort sett ledig i fyra veckor. Lov och praktik, underbart. Kommer dock inte göra överdrivet mycke på praktiken, mums.

På fredag drar jag till London, knappt underbart!? Ska kolla efter studentklänning och skor. Kommer antagligen hitta något som ingen annan kommer ha, och det gillar jag!
De senaste dagarna har varit sköna och mysiga. Jag och T har varit i Helsingborg och kollat saker till lägenheten, och idag va vi i Ängelholm, vid havet och sen inne i stan och kollade och åt middag. Det va mysigt! Nu ligger jag dock själv hemma i soffan och funderar. Funderar gör jag alltid när jag är själv, det är jobbigt. Jag önskar att jag slapp alla tankar och de känslor som medföljer..
Ena sekunden känns det som att jag klarar av allt, och kan glömma och förlåta, sen i andra sekunden hatar jag allt och vill bara komma härifrån och aldrig komma tillbaka. Livet förändras otroligt fort, och kommer aldrig mer bli sig likt. Jag hatar tanken, men har kommit underfund med att så är läget, och antingen måste jag lära mig leva med det, eller inte. Jag har valt att försöka lära mig leva med det, för jag är inte redo att släppa taget riktigt än.


Kan man förlåta otrohet?

Vad gör man när någon man älskar innerligt sviker en och allt man trott på? När allt man planerat och lovat varandra känns ljusår bort. När alla ens drömmar och allt hopp slås i spillror. När man undrar om man någonsin kommer bli människa igen. Vad gör man då?
Jag har på senaste tiden upplevt många hemska och hjärtskärande saker, som jag inte önskar att någon av de jag håller kärt behöver uppleva. En del av sakerna har visserligen rört min familj och många nära, men inte alla.
Helgen som var är absolut en av de värsta jag upplevt på länge, och nu vill jag bara vakna upp ur min mardröm och leva vidare med mitt liv, livet jag trodde skulle bli lättare och lättare framöver. Jag trodde det räckte för min del, men ack så fel jag hade. Känslan jag känner nu går inte att förklara med ord. Det närmsta jag kan komma är hjärtskärande, hat, hopplöshet, undran och förtvivlan, utan dess like.
Jag förstår ingenting. Jag önskar att jag stannat hemma i lördags. Jag önskar att jag aldrig träffat dig, jag förstår inte. Jag förstår inte hur något så bra kunde gå så här? Jag har tusen frågor, men ingen som kan ge mig svar. Personen som borde ge mig en förklaring var så full, att han inget minns. Går det verkligen? Kan man glömma en person och allt som hänt under en kväll på grund av alkohol?
Kan man förlåta, glömma och gå vidare efter otrohet?

RSS 2.0