iimse

Räknar man:
1. Städa sin pojkväns lägenhet ( tog 5 timmar typ )
2. Äta SJÄLV efter att man städat sin pojkväns lägenhet
3. Vara hemma en hel dag, utan att göra NÅGOT
4. Vara hemma en andra dag och gå ut med hunden och bara vääänta,
som ett bra och givande lov?

Nej, inte enligt min åsikt. Vet ni? Jag blir så trött. Först och främst blir jag trött på mig själv, för att jag tillåter det att vara på det här viset. Varför ska jag gå och vänta och vänta hela dagarna? Och, läs noga, PÅ VAD väntar jag? På ett samtal? På en kärleksförklaring? På att bli borträvad och slippa detta värdelösa tråkiga ställe och liv?
Nu inser jag att det låter som att jag är trött på livet. Men det är jag faktiskt inte. Jag är trött på vad mitt liv innebär, just nu! Det är definitivt inte såhär jag vill leva mitt liv.

Jag vill att mitt liv ska innehålla spänning, massor av spänning. Underbara fester. Äventyr. Nyheter. Goda vänner (vilket jag i och för sig redan har, men anyway) Pengar. Kläder. Berömmelse. You name it. Jag vill ha allt det där vilken tjej som i min ålder drömmer om. Jag glömde att nämna att jag vill att mitt liv ska innehålla något av det viktigaste jag vet: Kärlek. Massor med villkorslös, underbar, romantisk, "kan inte leva utan varandra" kärlek. Men finns det? Hur finner man den? Hur vet man var man ska leta, och att den man väljer verkligen är han med stort H?
Jag har ju min...man. Som jag tycker om ofantligt mycke. Det kan jag säga utan att tveka, för det gör jag verkligen. I mina ögon är han den bäste, som jag vill vara med varje dag, somna tryggt brevid varje kväll, och vakna vid sidan om varje morgon. Men, räcker det? Jag vill även ha det där löjliga, fjantiga, och fåniga, som jag kanske inte har med honom, lika mycket som jag egentligen vill. Jag...vill SÅ mycket! Jag vet att ibland, blir det påtok för mycket, och jag rusar iväg, som ett ånglok och skrämmer slag på allt och alla som får vara med om skenandet. Jag skrämmer nog mig själv en hel del också.. Känner ni igen bubblandet inom er? Hur det börjar krypa i hela kroppen? Hjärtat som slår fortare än vanligt? Hjärnan som är på helvarv? Hur alla delar i kroppen spänns åt?
Kanske inte, men det är så jag känner. För jag vill så mycket.
Jag vill ha allt, ge allt, få allt och göra allt, på en och samma gång, och jag vill det då, nu och varje dag.

Ojojoj, nu är det VÄLDIGT länge sedan jag skrev, igen. Det bara blir så ibland, mycket annat som lockar.
En del har hänt sen sist. Om jag inte minns fel var det sista inlägget jag skrev det innan Thailand? Och DET är längesen. Men, jag ska ta nya tag nu, bli bättre, och ägna mer tid åt att skriva, för jag älskar ju det.

Thailand var iallafall underbart. En resa som satt sina spår på både sinne och kropp. Jag längtar tillbaka, och lovar mig själv att vad som än händer ska jag besöka människorna och platserna minst en gång till.

Jag har så mycket att säga.
Jag är trött på skolan, värre än någonsin, inte ens studenten kan få mig att gå dit och sköta mig. Det är konstigt, att man kan HATA skolan så mycket som jag gör. Janina med såklart :) Haha.
Men, det är bara att bita ihop, det är trotsallt inte så länge kvar nu, om man räknar bort höstlov, praktik, jullov, sportlov, påsklov sen praktik igen! Gah, jag längtar, så himla mycket!

En sak som gör migg depp är att jag inte handlat kläder sedan Thailand typ. Jag dör snart, och jag har aldrig varit så fattig som ja är just nu. Jag handlade ju en jäkla massa där nere, så inte konstigt att pengarna är slut, och jag är skyldig en massa. Blö.

Jag längtar tills efter skolan, för då drar jag och Hanni. Det ska bli underbart, och vi ska genomföra allt som vi vill och inte vill. Haha. Jag kommer dock sakna Karl. Men det får bli ett senare problem.
För er som inte vet det, har jag åter fått min vilja igenom. Jag fick den jag ville, tillslut.


På återseende